känner stark lust för att skriva av mig nu, inte om vad som helst utan om angående min sjukdom och mitt mående för det. har en hel del läsare som inte alls känner mig och som kanske en skvetta vet att jag bär en depression-sjukdom. många har frågat varför, det är frågor jag får höra varenda dag från folk från olika håll. den frågan är rätt irreterande förlåt men faktiskt..imed att oavsett hur mycket jag förklarar och beskriver kommer ingen nånsin riktigt kunna förstå och leva sig in i min situation fören dom själva lider av desamma. det är en självklarhet right. fast ändå skönt att dela med mig av det, att få ut smärtan litegranna för stunden.. 

iallafall så är det så att jag inte bara mår såhär av någon särskild anledning, att något särskilt hemskt har hänt i mitt liv och att jag kommit in i en depressionbubbla för det utan det finns absolut ingen anledning av någon livssyssla. 

ska försöka att inte göra dethär inlägget alldeles för långt som värsta boken för det pallar man inte läsa förmodligen. men de som vill läsa överhuvudtaget, gör det! 

det va ungefär för tre år sedan drygt som jag började komma in i en skvacka, i min depression fylld av ångestbesvär.

jag älskade och trivdes suuper med mitt liv verkligen! men sedan tog detta över mig och jag blev från den lyckligaste till den mest sårbara. i början förstod jag ingenting, vad som hänt med min insida, varför allt helt plötsligt vart negativt i mitt tänkande. en fetångest klump bildades i min mage och hals..jag tappade helt kontrollen över mitt liv och försökte slita genom det endå, att umgås med mina kära vänner, lira fotbollen som jag levde för och som jag tyckte så mycket om och som va så kul. heltplötsligt tappades glädjen heltohållet för det också. allt bara vände. vadfasiken hände med mig, endast negativa tankar bildades i huvudet, jag fick panikattacker, hjärtklappningar och va grymt orolig över allt. fast jag vet att jag inte alls behövde det, men det va bara en känsla som alltid va där och ja, som jag bär än idag, justnu.

en förbaskad tjock bubbla omringade mig, en grubblingsbubbla. jag såg allt svart och försökte ändra det till positivatankar istället,men självklart så gick det inte. efter dagar fylldav slitande i mitt inre så fick jag nog. jag pallade inte kämpa mer. så jag efter hela två års mående av detta sökte hjälp vilket va förra sommaren jag gjorde, ahduu och de va verkligen på tiden alltså! ångrar fett stort att jag inte sökte på dirren innan sjukdomen vart ännu värre, men då försökte jag allt jag kunde med att komma ur skvackan själv och hitta tillbaka till ljuset och tänka annorlunda. men lyckades aldrig så fick nog, och då somsakt sökte jag den.

sade till mamsen hur jag förjävligt jag mådde. åhå, nog bland de värsta kvällarna i mitt liv, aldrig sett mig mamma gråta så mycket pga mig. jag skrek ut allting, va så oerhört jävla less på att leva med depression som tog allplats i mig. efteråt så fick vi kontakt med en läkare från bup, förklarade så gott jag kunde hur jag kände och hur mina tankar var. det va så allvarligt så det ledde vidare till bup,(barn och ungdoms psyket), förklarade minst tusen gånger om min histora om mitt mående, i början va det skönt att rabbla ut allt och att inte hålla det inom mig längre, att få chansen till profissionell hjälp. jag fick en psykolog här i min hemstad, gick till henne engång i veckan, ibland två. det dög. men räckte inte till.

tankarna förvärrades och jag blev inlagd på ett akut behandlingshem. låg inlagd i över ett halvår sammanlagt förra året. tiden där va lugnt men ändå så jävla tragiskt. inte kul att va bland annat folk som mådde skit och som gick egenom drygt sammasak som mig. har endå funnit ett par vänner därifrån, vi snackade av oss med varandra och fanns där heltenkelt, så mycket vi pallade. för vi hade det så kämpande för oss själva om ni förstår. efter massa medicinering där, ah testade över 15olika mediciner men ingen jävla en hjälpte, utan de gav mig bara ännu värresjukdom. så nu tar jag ingen längre. skönt det. då insåg vi att jag inte tål mediciner. sällan jag ska drabbas av skit. iallafall, vi gjorde massa bedömmningar osv, och insåg att tvånget lett mig in i den förfärliga sjukdomen. allting började med tvång på exakt allting jag gjorde. kunde inte styra över mig själv, sjuktläskigt. en liten del fanns där men demesta styrdes av ett spöke.

så jag bytte hjälpare till tvångexperter, fick hjälp av en grupp, träffade dom i månader men den räckte inte heller till, jag va för djupt nere. det va omöjligt att hjälpa mig.. och är. det känns förfärligt och är långtifrån najs att höra från experter inom sjukdomen; "vi vet inte hur vi ska kunna hjälpa dig, du måste först må bättre av medicin" wow, så funkar ingen medicin på mig heller, tufft alltså. har fortfarande stöd från dom iallafall men vägrar å träffa dom eftersom att dom suger. deras hjälp räcker inte riktigt till.

bup har och fortsätter försöka förfullt att finna rätta medlet för mig, detta får dom som jobbar med sånt skötaom, det jag får göra är att fortsätta kämpa och kriga inom mig. förstår inte ens varför jag inte gett upp än, men jag är tillräckligt stark för det. jag vågar inte, jag väntar på att bli frisk och kry i mitt psyke igen, för jag va ju det förr så det måste gå. enligt läkarna går det. vet inte om det är bullshit, VET JU INTE, måste vänta med tiden så jag kommer inse det. låter bra va. jag kan säga er, i will never give up, i'll be strong!!.. som jag vart nu i år och dar eftersom jag gått egenom den tuffa skiten.

förr vare mest att jag stannade i min säng heladagarna, men nu orkar jag klä på mig åtminstånde och ibland sysselsätta mig med vissa saker. datorn är en perfa grej, har kontakt med tusentals vänner inom psykologin här som jag skriver av mig med, det lättar till imig för det. men mitt liv är svart, negativa tankar helatiden. ångesten är där helatiden också. jag grubblar och är som fast i en bubbla, i min mörka värld och nästan all fokussion är inom mig. verkligheten runtomrking är mestadels iggad. men försöööööker och försöööker att göra små saker i livet endå, skolan är dissad. min hjärna jobbar för mycket redan men ska förhoppningsvis få lite hemstudier att ta det lugnt med så jag inte tappar allt för mycket eftersom jag vill ha en framtid sedan då jag kommer komma ur sjukdomen. kompisar är jag med då jag lyckats minska ångesten och tankarna eller så e jag det endå och kämpar för det vilket är tufft, men får ba "va".

mina tankar kanske ni är nyfikna om va de handlar om, nå mycket tvång somsakt och de nästan värsta att jag mobbar mig själv, inte inser att jag är lika värd som alla andra trotts att jag tjatar om det att jag e det men de lönar sig såklart inte...suck. jag tycker jag själv e hemsk och att jags täller till saker, att jag är problembarn, att jag bara gör fel och att jag är misslyckad osvosv. massa skit.

om man säger så här lite mer enkelt och kortsakt; normala friska människor tänker positivt visst har de svåra och jobbiga tankar ibland men oftast så är det fina tankar, medan mina är helt tvärsemot. japp. endast negativttänkande för mig. för allt. då blir inte livet så lätt va. jag är lost in the darkness, i min värld, fasttagen i min grubblandebubbla, med tusen tankar, eller miljonerjobbiga tankar 24/7, wey. inte härligt att andingen är usel heller, andas inte normalt,min själ är totalfuckad och allt fuckarur. hjärtklappningar sker ofta, yrseln befinner sig där dagligen.

tro mig, försöker så gott som jag kan tänka annoslunda och sluta grbbla, men det funkar inte så. jag har en sjukdom, som jag inte kan styra över. jag är bortrövad ditt helvettet i mig själv.. 

åååh sovasovasova är det bästa för mig nu, det enda schööna. då får jag friheten i skallen. slipper alla hjärnspöken i mitt inre och mitt grubblande i den negativavärlden. MEN dock så har jag svårt för att sova, ni vet vell själva hur omöjligt det är att somna in om man tänker alldeles för mycket. och ja det kan man ju lugnt säga att jag gör. så jag tar sömnmedicin varjekväll, så kan sova runt 10 timmar, men då jag väcks eller ja vaknar så går det inte mer. men tid i sängen spenderas fortfarande ändå.

faktiskt så är denna bloggen lite terapi för mig, kanske låter konstigt men det känns lite som det. att jag får chansen att visa upp positiva mig litegranna. thats it därför tänker jag satsa på bloggandet lite granna nu när jag endå inte kan leva livet förfullt. att få chansen att skriva av mig också och att alla folk mår piss ibland,det gör man ju. dock gör jag det alltid. men jag vill dela med mig så folk slipper känna sig ensamma, finns några som säkerligen läser detta som känner ungefär liknande som jag kanske, då erbjuder jag mig till er att ni slipper känna er ensamma.

vill nu snacka av er med mig eller så, så finns jag alltid till hands på min mail eller även här i bloggen, bara att kommentera så svarar jag! har gått egenom detta så pass länge nu, så har väldans erfarenhet om det, kan faktiskt behandlingar också som jag fått men som för mig inte fungerar ritkigt, men som det för dom flesta andra faktiskt gjort, så tvivla inte på att kontakta mig, min mail är: [email protected]

vill påpeka att jag inte vore någonting alls, inte de minsta nu på jorden utan mina nära och kära som stöttar mig. enorma kärleken till er, ni är äkta rakt egenom och jag älskar er. ni vet vilka ni är!

nu får det va nog med skrivande.. nu vet ni iallafall hur det står till med sjukamig, ni som är nyfikna över hur jag mår vet en del nu. ska va social med folk på fbchatten och msn nu för det går ju, men ångesten sitter kvar. måste försöka va social, det jag gör men inombords mår jag sjuktdåligt för allt. fortsätta kämpa och slita