varenda morgon då jag vaknar. så har jag ingen alls lust att mova mitt ass från sängen, skulle helst av allt vilja ligga där helatiden och inte se ut på livet överhuvudtaget. har inget att se framemot, för som om jag skulle glädja mig åt att ha en hel dag framför mig där jag ska lida och bära min extrema ångest.. då jag ska va nedtryckt på botten och försöka kämpa mig upp fast jag aldrig lyckats.. jag vill stanna i sängen tills jag får frid i mig och mår helt bra..
men där har jag ett stort problem.. det är fan inte så lätt för mig att lyckas slockna min hjärna heller. kan endast göra det ett par timmar per natt om ens det, med hjälp av mina sömnpiller. jag önska jag kunde sova helatiden.. och slippa min enorma ångest, min förfärliga skarpa tvång som drabbar min vardag ständigt. och jaa, alla depression symptomen som jag har. när jag sover, slipper jag skiten, finns inte ord eller beskrivelse för hur skönt det är. men klart det är, vem vill lida liksom... sova är det enda som glädjer mig i livet för tillfället.
så varför ger jag inte upp så jag kan få släcka hjärnan heltohållet och aldrig mer vakna upp med min rejälta smärta jag bär dagligen? det är dels för att jag inte vill såra mina nära och kära, min familj och mina vänner. vill absolut inte att mina närastående ska hamna i typ samma fälla som jag befinner mig i. då är jag jävligt egoistisk av mig. vill inte göra folk besvikna. jag märker verkligen hur många som verkligen bryr sig om mig och det är dom jag fortsätter att kämpa för, trotts hur jobbigt och slitande allting är för mig. vore död förlängesen ifall jag inte hade folk vid min sida som stöttar mig och försöker förstå, som påminner mig om att allt kommer bli bra, som upprepar det så min hjärna säger mig att jag ska fortsätta kämpa och har detdära hoppet. fastän det inte kan ana hur svårt jag har det eller vad det innebär trotts hur mycket jag snackar av mig, så är de enda det behöver lyssna - finnas där och ge mig all de stödet det gör. det räcker bra till.
jag vaknar med oron och en fett stor klump i magen och en gråtklump i halsen fylld av ångest vareviga morgon. och det har jag gjort nu i ett par år men det har blivit värre nu med tiden, jag har fördjupat ner mig i depressionen och allt har förvärrats. men nu är jag allra längst nere på djupet, på bottennivån och mår som värst. värre än såhär tvivlar jag fan på om jag kan må.
har minst två panikattacker dagligen. då min kropp går helt ur led, hela kroppen menar jag då. hjärnans sammarbete med det fysiska sabbar sig totalt. jag hamnar liggandes, kämpar för att få ett minsta lilla andetag, känslan av att ett flygplan är på mina lungor skulle man kunna säga.. alltså måste jag anstränga mig riktigt mycket för att få ett andetag och kunna andas. det spänner oerhört mycket i bröstet, magen är spänd och ruggig, skapt av orolighet, för vad? inte fan vet jag.. ingen anledning finns, förutom att det är syndrom från min sjukdom dvs. jag vill bara skrika, det händer också, att jag skriker så man kan tro att kina hör mig.. iallafall får jag förfrågelser av mina grannar som jag delar lägenhet med.. jag skakar som ett asplöv. en oerhör smärta skapas i min kropp, något så onormalt! jag känner mig bara mer och mer ensam då nästan ingen kan riktigt förstå mig, i min omgivning.. alltså har det ingen lösning eller förstående vad de kan göra åt saken.. så det rullar på såhär flera gånger i min vardag. tufft är bara förnamnet.. visst det hajjar mitt läge. mina närmsta ser alltid de osynliga tårarna i mina ögon fastän ett fejkat leende skapas. jag försöker vara den glada bella, den bella jag va förut innan min sjukdom tog över mig när jag umgås med folk och tro mig, det är fruktansvärt att lossas, att fejka när jag bär en sån enorm smärta inombords. men grejen är den att jag inte vill smitta av mig till dom, jag vill deras bästa och vill att dom ska må så bra som möjligt, jag vill inte drabba mina närmsta och få dom på dåligt humör pågrund av mig hallå?.. därför undviker jag att umgås med mina vänner, men inte bara därför. finns flertal till anledningar. dels för att jag är helt lost, och för att jag inte pallar, jag har ingen alls energi och att bara klä på mig är en, ni anar inte, sjukt stor utmaning för mig.. bara det. när jag kämpade för fullt på en fotbollsmatch förut, sprang så andan gick ur led typ, så äre för mig nu bara när jag ska gå från mitt rum några få meter till köket? shit alltså.. det kommer aldrig finnas någon som inser hur deprimerat folk verkligen känner sig föränn de själva vet hur det känns och själv lider av de syndromen.
åh.. förut när jag låg hemma med 40graders hög feber/migrän och ja heltenkelt va fysisk sjuk i bara några enstaka dagar så klagade jag hårt! ojoj, nu är de bara luft för mig.. det va smärta som hindra mig från att palla med saker i några dar bara, medan jag har de hundra gånger jobbigare nu, mer smärta, mer syndrom på samma jävla gång. i en längre tid också, i flera månader, i flera år, varje sekund och minut, vareviga jädrans dag.. jag blir så förbannad, varför livet ska ha sina motgångar såhära. fine, att pojkvännen gör slut, att man bråkar med kompis osv, det kan jag acceptera att tåla i mitt liv. men nu har det nått sin gräns, verkligen.. att komma så djupt nere i en depression så man inte kan göra något åt det. man är förvirrad längst nere på botten och är fast i att grubbla 24/7 och hur mycket man än försöker stå emot det så rullar det på i en ond cirkel. motgången är där en sån lång period. då är det fan inte rättvist... att få sjukdomar, som drabbar en så mycket i ens liv. allt blir så svårt och det finns ingen lycka, oavsett. bara kämpa och slita och försöka försöka och försöka stå emot all ångest och alla jädrans hjärnspöken som existerar i mitt huvud. och tåla panikattackerna...
hjärnspöken? japp. det ingår... dom är riktigt mystiska, ärligt talat. skulle de va några jag kunde göra illa skulle jag slå sönder jäklarna, fan va dom fuckar mig..och sabbar hela mig och gör kaos för mig.. de ger mig värdelöstankar på allt, på mig, på livet, ja på exakt ALLT. och så även omvandlar de ens kontroll och tar över ens kropp och tänkesystem heltohållet.
jag hamnade i min djupadepression för att hjärnspökena tog över mig, och för att jag fick mina onormalt starka tvångssyndroms tankar som jag grubblade så oerhört över.
det är svårt att ange några direkta gränser mellan tvångsproblem och normalt mänskligt beteende (till exempel otäcka bilder som bara dyker upp eller försiktighetsbeteenden). för att få diagnosen krävs det tvångstankar och tvångshandlingar plus ett subjektivt lidande, som kopplas till motstånd mot oönskade tankar och bilder. oftast finns en insikt om att tvångshandlingar har gått över styr vad gäller hur ofta och hur länge de upprepas. jag har tvångtankar istortsett på allt jag gör, så kommer en sån tanke fram.. FML. kämpar hårt för att palla med detta och att orka med mitt liv. jag är för stark och tänker för mycket på mina närastående för att ge upp. och tror när sjukvården säger att det kommer kunna göra mig frisk.
tro, det måste man göra för att palla, för att stå ut och orka den jobbiga tiden.. stå ut! och tro på att allting kommer ordna sig. annars blire skrotigt värre bara. så hoppet måste man ha funnet och det är de värt - tro mig.
jag som inte blivit frisk ännu, vet att det är värt. har haft kontakt med flera som gått egenom en sånhär krisig och svår situation jag är i nu men som är friska och glada nu. så tiden läker såren, det är ett sannt citat - det tror jag och det måste jag göra för att stå ut.
det kommer jag fortsätta göra tills friheten finner mig och hjärnspökena, depressionen, ångesten, tvånget och ja min sjukdom slocknar. det är inte värt att ge upp när man bara fått erbjudet ett liv - trotts motgångar och hindringar så får man vänta in de flertala åren man har framför sig, eftersom man brukar vanligtvis leva i ja vad äre nu då, 90-100år? och sånna här sjukdomar kanske varar i en tiondel maxtid, så nu påminner jag mig själv om att det är värt att fortsätta kämpa. och att detta kommer vända nångång snart.. hur jobbigt det än är nu..å vänta in tiden då livet är värt att leva igen och rättaresagt går att leva normalt.
problemen har två delar: en osynlig del, med ofrivilliga tankar och bilder som väcker oro, ångest, rädsla, äckel eller andra typer av obehag. detta kallas för tvångstankar (eller obsessioner på engelska). Som svar på dessa obehagliga tankar/bilder utför personen olika handlingar som kan vara osynliga (mentala ritualer) eller synliga (tvångsritualer). Vanliga former av tvångsproblem handlar om rädsla för smitta och sjukdom som leder till långdragna rengöringsritualer och rädsla för att orsaka skada, som leder till tidskrävande kontrolleringsritualer, riktade mot elektriska apparater, lås, bilkörning, m.m.
Det är svårt att ange några direkta gränser mellan tvångsproblem och normalt mänskligt beteende (till exempel otäcka bilder som bara dyker upp eller försiktighetsbeteenden). För att få diagnosen krävs det tvångstankar och tvångshandlingar plus ett subjektivt lidande, som kopplas till motstånd mot oönskade tankar och bilder. Oftast finns en insikt om att tvångshandlingar har gått över styr vad gäller hur ofta och hur länge de upprepas. Tvångsproblem ska dessutom begränsa individens möjligheter att leva ett vanligt liv. Ett riktmärke kan vara om tvångshandlingarna tar mer än 1 timme per dag.
