vet inte riktigt hur jag ska säga dethär, men kör ba på nudåå.. alltså åh, ja precis " åh " är ett passande ord för hur jobbigt jag har det, de skulle man kunna uttrycka det till. vill egentligen inte gå ut med mitt sjukdoms mående här i bloggen men vafan det är så läget är nu och sedan förändras folk med tiden så bara för jag mår såhär nu kommer jag troligtvis vara gamlabella igen, hon den glada osv, om ca ett år. den personen som jag är nu är en borttappad person skulle man kunna säga, en som har tappat bort sig själv, som inte vet vem hon är längre.. det ingår i ett symtom i denna sjukdom. man är osäker och ångestfylld. vilket gör att man får svårt att andas, känslan av att någon trycker hårt på ens bröst och det är sjukt ansträngande att få ett andetag. en rejäl smärta med lidande hjärtklappning ingår också, hjärtat slår fortare än vanligt och kroppen ställer in sig i en akut position. då allt blir kaos i kroppen och detdär med andningen blir fuckedup. det känns som om man ska dö, kvävas eller kommer explodera. tro mig, det är det värsta jag nånsin känt av, detta sker mig nångång ibland demed akutfasen men allt annat är varenda jävla fking dag. man ser allting åt den mörka sidan, aldrig nåt glimt av solsken nånstans, allt är bara negativt. livet suger, det finns ingen mening med det fastän man har en massor med intressen, umgås med kompisar och lever livet så med denna sjukdom som  jag  har, en slags depression, så kan man inte nöja sig av det roliga men det kanske inte är så konstigt? just för man lider av besvären inombords i en.