det kändes så otroligt bra dendär stunden då jag bemötte dig.jag kände de där lyckobruset, det va extremt starkt och jag va bland den lyckligaste i världen..på något sett fick du mig att att må så bra, det räckte att skriva ett ord till mig så vandrade fjärilar runt i min mage..allt kändes så bra med dig,kärlek va liksom bara förnamnet, det kändes så mycket mer än så. första gången jag fick höra din röst och de fina orden du sa till mig, det betydde så oerhört, det va en sån stor grej och jag kände skarplycka. jag kunde inte må bättre än då. jag tänkte på dig i stora delar av min dag, på natten drömde jag om oss, och på dagen blev de drömmarna verklighet. finns inte ord för hur lycklig jag va tillsammans med dig,satt och log i min ensamhet när jag insåg att det va du&jag. men nu är det bara tårar som forsar ner,har gråtit floder för dig ett bratagnu. för nu existerar jag inte i ditt liv längre och det gör ont i mig att det är som det är. det känns hårt. och är långt ifrån skönt. jag visste vem jag va när jag va med dig, men nu är det borta. vem är jag nu? utan dig. du gjorde mig hel och visade mig vad kärlek va. din humor och min, så himla lika. va många skrattstunder vi delade tillsammans, det va så underbart att få dig att le och skratta. finns inte ord för det. varför sitter jag ens å skriver detta nu, har dig inte ens kvar. du är borta, för all tid? mitt hjärta är i tusen bitar och det är pågrundav dig. serrii, det är fan inte lätt att få det helt när jag inte får va med dig.och att du inte hör av dig till mig.. min föredetta kärlek..det är så svårt att hitta någon som är lik dig, det är dig jag vill ha, och alltid velat ha! du är sällsynt..trodde inte en så perfekt kille som dig ens fanns på denna jorden men när jag träffade dig så insåg jag det. fine, jag fick chansen att lära känna dig och det är jag glad över, jag är glad över att det vart du och jag engång och att du kallade mig "din" och jag dig för "min", men vad nu då? vet inte om jag ska skratta eller gråta. le eller skrika.. du pallar inte ens tänka på mig nåmer, antar jag. jag är fortfarande kär, det erkänner jag, jag har fortfarande rejäla känslor för dig, men dom är inte goa för du har tappat dina. dom strålar smärta i mig..jag är fan olyckligt kär, önska jag kunde spola tillbaka tiden.....så jag kunde gjort det bra för oss längre. inser inte ens riktigt vad jag gjort dig, räckte jag bara inte till, du nämnde flertal gånger att du aldrig funnit någon finare tjej än mig och att jag va det underbaraste du hade. jag trodde på det och kunde inte må bättre av att få komplimanger av dig, det va obeskrivligt att min drömkille gav dom till mig. men seen då, sedan totaltspräcktes vårt starka band för ingenting(?) fyfan. egentligen så borde jag hata dig, alltså näe jag hatar att jag älskar dig så mycket att jag fucking hatar mig själv..det va den rätta meningen. vad hände? säg mig vad gjorde jag för fel,det va du som va för svag baby, som inte visste hur du skulle bete dig för mig,du va för osäker i dig själv och kunde inte styra över dina känslor, ah så vare va..en sak va säker, det va att jag trivdes så bra i din närhet och ville stanna där förevigt,dag ut och dag in, hela nätterna. alltid! now its over.....och jag mår kasst pga det och sedan så mitt jävla sjukdomsmående också. kunde du inte stanna kvar, skulle mått så bra trotts mina syndrom för min depression. det gjrode jag. alltså..FAN FAN OCH FAN. kan inte sluta tänka på dig...spelar om och om låten som du skickade till mig och som du sa att texten stämde så bra in på mig och dig och oss. blir aldrig less på den..lyssnar på den nu när jag skriver denhär texten,upprepar den, får aldrig nog. baby, du finns kvar hos mig, det är näst intill omöjligt att glömma och igga dig, det går inte. tyvärr.. för detta känns inte alls bra men antar att jag får le för det som hänt ist för att grubbla och gråta för att det är över nu..

låten...♥ den du skickade till mig..