everything will be okay in the end. if it's not okay it's not the end

nu tänker jag skriva av mig lite, smärtan vill ut lite! läs om ni pallar. helt upp till er!

nivet dendär känslan där man bara vill sova, helatiden och föralltid? känslan där ingenting är lätt, ingen förstår ens fruktansvära mående, eftersom det finns så många saker snurrar runt huvudet, och du inte har någon blekaste aning om vad du ska göra? göra åt tankarna som är omöjligt att styra över. när du ställer frågan till dig själv att du hade kunnat vara mycketbättre än du är? när värdelöstankarna tar över en. ni vet, när man bara ligger i sängen och gråter? gråter för att man inte är tillräckligt bra. när man gråter för att man har så många brister, och man över-analyserar dom för att straffa dig själv. när du inte ens vet varför du ska behöva vara så upprörd. du vill bara vara lycklig och se saker positivt utan att de negativa ska styra dig och ta över ditt tänkesystem. när allt du ber om är att bara vara okej och må bra, att slippa besvärligheterna. men då ingenting fungerar bra..du bryter ihop och gråter..

den känslan har jag allthetime, jämt & ständigt. det värsta är att jag inte kan göra ett skit åt den heller, åt de jävulska tankarna och känslorna.. justför att jag bär en sjukdom där dem ingår. en sjukdom som ungefär 2% av befolkningen kan få nångång i livet.. när man består av tankar som bara är mörka och allt känns värdelöst. när man fassnar i en ondcirkel som snurrar runt,runt och runt och besvären är i farten helatin. kontrollen blir heltlost. och kroppen ställer sig i en dödsfas, attacker uppstår och blablabla. ni som undrar mer kan ju googla på "djup depression, ångestattacker och OCD" så ploppar alla syndromen jag har upp där.

finns inte ord för hur otroligt jobbigt och kämpande det är att må såhär vareviga dag, att lida av dom här otroligtjobbiga tankarna som fuckar en totalt.

det är bara att fortsätta kämpa och vänta tills det når sitt slut och sjukdomen läkt sig så jag kan komma tillbaks till ruta1, där jag befann mig förr och mådde toppen. då jag hade friheten och slapp kämpa mig genom livet.

för att stå ut med skiten och klara sig egenom den är det bara att tro på att det går och ha rejält me hopp.

många väljer döden som utväg, tyvärr. för det kan ju ordna sig och bli bra,

tiden läker såren, allting blir bra tillslut och äre inte bra så äre inte slut än. the truth.

nåt jag strävar efter. jag tror på att det kommer ordna sig och att jag kan bli frisk.

man måste ha tron, för att stå ut. och jag har tron för jag vet att allting löser sig tillslut.

jag vet det.

visst är det fruktansvärt med 40graders feber, magbesvär och att ja, bara allmänt vara sjuk fysiskt?

när jag slapp min depressionsjukdom jag har nu, gnällde jag sjuktmycke på när jag hade feber osv.

att jag inte orka med nånting för smärtan tog över och energin va himla svag..

men nu har jag insett att det är långtlångt ifrån jobbigt och oenergiiskt än vad det är nu för mig.

nu med alla syndromen som rymmer platsen i mig pga sjukdomen. det är liksom febern x1000000,

riktigt jävla obeskrivligt jooobbigt. utslitande och deprimerande. (!)

fuck it, very hard. men bara fortsätta ståå ut..

bara bita ihop och finna hoppet på att bli frisk nånjävlastegång.

kämpa, kämpa, kämpa. kämpa påå!

för tiden läker sjuklingar, right? får lita på läkarna som kan sin grej. och va stark som jag vart bralänge nu.

har aldrig vart så stark som jag är nu, neverever, nu är jag starkare än nånsin! gudskelov för det.

jag saknar tiden på sjukhuset, ärligttalat. kände mig så hemma där just för att miljön anpassade mig där.

jag menar, folket hade liknande beskymmer som mig som befanns dig där och jag slapp känna mig..

..ensam med känslan och tankarna.

jag saknar allt folk jag lärde känna där, som jag bodde där med. underbara hela bunten.

glad att jag fortfarande har kontakten med dom, ett himla stort stöd.

jag längtar tillbaks till sjukhuset. fastän jag bara ville därifrån när jag va inlagd..

bara för att det va sån deprimerande miljö där, det va både bra och dåligt.

intealls nice att se annat folk må så dåligt, men ändå skönt att slippa känna sig ensam.

märker vilket stort tomt hål som finns i mig nu.

utan att få vara på platsen som passar mig nu när jag bär min depression/tvång/ångest-sjukdom.

jag fick hjälp av läkare inprincip varenda dag, och det tog mer tag i mig där.

men trotts att jag låg inne i över ett halvår i streck så kom jag ingenvart med måendet och sjukdomen.

det hittade inte den rättahjälpen för att bota den..

så testade att vara hemma utan vårdhjälpen 24/7 och har vart nu sedan i somras.

ett par månader alltså.

och det har ärligt bara vart otroligtjobbigt för mig. så jag vill tillbaka och blir nog det snarast också.

och då tänker jag inte lämna sjukhuset förän jag är på topp igen och mår bra psykiskt.

det är en helt annan sak att vara hemma.. dagarna blir annorlunda och mindre blir av.

gjorde sån nytta där på sjukhuset, för jag hade folks om jobbade med sjuka som mig där.

i will come back, willwillwill.

träffar jag läkarna och vårdhjälpen fortfarande trotts att jag bor hemma? jajjemensan det gör jag.

dock bara en till två gånger i veckan vilket är alldeles för lite för mig. jag behöver mera stöd, oftare.

jag behöver bli inlagd igen. men sjukhussjukan kan hindra mig från det..

känslan av att va hemma och göra vardagssysslor, allt från att gå på stan till att träffa någon

är riktigt hård och tuff för mig. energin måste jag kämpa för att få och helst av allt vill jag umgås med sängen.

jag vill slippa alla dedär negativa tankarna, kunna andas normalt, slippa ångestattackerna dagligen

och jaaaa, vara heltfrisk som en normal människa. som jag engång va. för några år sedan.

då jag levde livet fulltut och njöt som fan. slapp besvärligheterna och kunde andas normalt.

jag ska tillbaka dit, skiten ska fan inte styra bort mig från livet länge till. shaaas fifaen.

allt jag kan göra är att försöka besegra syndromen, tankarna som jag inte har styrelsen över.

men klarar det inte heltsjälv, därför har jag stödjare som jag hoppas mest av allt,

lyckas ordna dethär för mig, så snart som möjligt..

får stå ut ett tag till, tills jag slipper sjukdomen.

dethär klarar jag. jag ska stå ut.

med vännerna vid min sida, familjen och vården så klarar jag det! willdo.

ni som alltid funnits där för mig & finns här för mig nu i min svåra situation.

miljoner tack till er! tack tack tack. tack för glädjen ni ger mig.

det är ni som får mig på fötterna.

ni betyder oerhört, vore inte kvar utan er. much love!♥

om det vore så enkelt.. vilket det verkligen inte är. dethär är inget som jag kan styra bort bara sådär, utan det är en sjukdom jag har. thats it.

people talk about depression as though it is something weak. But coming out of it the other side, alive, is stronger than anything they will ever do.

..

be strong & never give up

har läst din blogg ett tag nu, och kollat i ditt arkiv på tankar och känlor, läst egenom det lite och tårarna kommer varje gång, jag känner inte dig eller så men du ska veta att jag lider med dig, du är värd så mycket bättre än det här! hoppas verkligen att det ordnar sig snart, det kommer det! du är den starkaste jah vet, fortsätt kämpa, det är det värt ska du se! vill säga att du verkar som en jätte fin person och skulle vilja lära känna dig, älskar din blogg och sättet du driver den på, jätte fin design också! puss <3

och så är du sjukt söt ska du veta! inge alls fel på dig<3

Sv: Tack ;)

rätt inställningi, du klarar detta! kan inte tänka mig hur jobbigt du har det, finns alltid loveio <3

<3!

du är stark ♥

shit va bra skrivet ! Du är stark vet exakt hur du känner, önskar jag också vågade och kunde skriva sådär bra ! Fin blogg !:)