känner för att skriva av mig lite..jag mår fan inte bra och vill få ut smärtan lite. du bestämmer heltohållet om du vill läsa. en hel del skrivande kommer det att bli. har så mycket i mig och stormen för det utåt. kan iallafall säga er att allting handlar om mitt mående av min sjukdom. duktig om du pallar läsa hela texten. 

här sitter jag mitt i natten i min mörka ensamhet. tårarna rinner från kinden, mina känslor är väldigt lättljuda av sig nu. vet inte varför det är så, inget särskilt eller så har hänt. men ibland kommer stunderna då smärtan inom mig vill ut. det blir översvämmning i mitt inre.. ibland ställer jag mig frågan varför jag hamnat i djupet, i grunden, längst på botten. varför just jag..jag som va världens lyckligaste förut, men pooff så ändrade det sig så jag hamna på botten från toppen. och det är helt sjukt, jag som inte ens vart med om någonting som gjort mig så deprimerad utan det bara kom som en vind fast nå..lite långsammare. det va vell för drygt tre år sedan jag börja tänka mörkt....ni vet sånna här tankar där man ser allt negativt, ingenting ljust och man klankar ner sig själv så ooerhört. man kan verkligen säga att sådana svarta tankar är min vardag, sånna yrar runt i mitt huvud varje jävla dag och jag förstår inte hur jag stått ut med detta i år och dar nu. jag kämpar och sliter men kommer ingen stans. det leder ingen vart. jag somnar, får äntligen frid i huvudet, tankarna slocknar men sedan när jag är levande igen på marken, så sätter dom igång i fullfart. jag är fast i en ond cirkel, som snurrar runt runt och runt, och det är samma besvärligheter i tänkesystemet. ni kanske undrar då vad jag bär där inuti, oj det är allt möjligt. om man säger såhär, allt positivt vardags tänkande, det kan vara vad som helst, har ändrat rollen för mig och består negativt istället. jag har vart inlagd på ett sjukhus i över ett halvår. jag har gått egenom en stor terapi, men det har inte ens ledit någon vart. här existerar jag idag, med samma insida, fylld av enorm med ångest. det är otroligt svårt att kunna ta sig upp när man är allra längst ner i djupet. man kan inte sjunka lägre. det är heltokej skönt eftersom jag inte kan ta åt mig av den onda kritiken jag ibland kan få av folk. men endå så är det extremt slitande och något jobbigare finns nog inte. jag brukar ofta ställa mig framför spegeln, se på mig själv, och tänka; är dethär jag med ett stort frågetecken. och plopp, så pluppar alla negativa tankarna fram. försöker och sliter, försöker mest av allt helatiden, dag ut dag in då jag bär besvären, att kämpa mot detta men med tiden har det inte gått. en demon har tagit all utrymme och plats i mig, och stämplar ner mig längst ner, trampar och håller på på stackars mig. där nere har jag ingen alls makt och demonen och mina hjärnspöken har all makt over my body och min insida. hela jag dvs. jag är så otroligt less, less på att fucking "försöka" nuu. har insett med tiden, att gå och försöka övervinna den jäkla demonen heladagarna, är omöjligt, det har inte gått och det är bara jobbigtnegativa som är i farten. som rullar på. jag har hoppat av skolan, får inte gå där för min läkare jag har, måste ta itu med detta förstofrämst och då känner jag ju verkligen vilket hopp jag har, vilken ljus framtid jag kommer få? denna grubblingsbubbla jag är fast i verkar trivas extremt bra runtomkring mig. så tvivel och tvekan är om jag någonsin kommer kunna få dig spräckt. jag har insett att det bästa jag gjort inte hjälpt. att sjukhusets expert hjälp inte heller hjälp. jag är kvar på samma fucking nivå. och kämpar endå vidare....jag är fan knas. varför gör jag det för..jag kan inte ens styra över mina tankar längre. sinnesjukt är det. helt jävla sinnesjukt. men jag är en sån otroligt stark person som gått igenom detta under en mega lång tid, detta mörker, och som inte gett upp. och det kommer jag nog aldrig våga göra. för jag lurar mig själv för ofta att det kommer bli bra med mig, att jag kommer bli frisk från denna satan sjukdomen. japp, där fick ni reda på det. jag bär en sjukdom. så detta är ingenting som ni kanske förstått om ni läst texten, detta är ingenting jag kan ändra och styra över. men mitt liv nu är ändå att slita och försöka trotts att det inte går. jag behöver läkarens stora tjänstehjälp vilket jag fått. det gäller att finna den rätta, har testat olika vägar inom sjukvårdens hjälp men har inte hittat den rätta. känns iinte som det finns någon kvar men det ska undersökas nästa vecka nångång. får bita ihop nu och se fram till dig. ni får tycka vad som helst om mig nu när jag delar med mig av min inersta smärta och mitt sjukdoms mående. absolut, tyck vad fan ni vill om mig att jag är emo olalala. sanningen är iallafall den att jag har en troligtvis bipolär, den diagnosen jag fått men nu tror vi det är någon helt annan, iallafall en sjukdom inom en starkdjup depression och överdriven tvång i människors tänkesystem. jag har hjärnspöken som vandrar omkring i mig. men jag får tro, tro på framtiden, att den har något fint att erbjuda. trivs bra förövrigt i mitt liv, har mina underbara vänner som finns här för mig nu när jag har det som svårast, och även min kära familj och släkt. så ni måste ta in i er att dethär inte skapats av någon särskild anledning. för jag älskade mitt liv tills detta tog över mig. men nu ska jag sova, sömnmedicinen har börjat verka. utan den skulle jag aldrig kunna få sömn. ni vet vell att det är hur omöjligt som helst att somna in med tusentals tankar vandrande i huvudet...så är det tjugofyra i sju för mig. devillsäga hela tiden. justdärför jag inte får gå i skolan också för min hjärna är överarbetat..hm. innan jag lägger av med denna extremtlånga text känner jag nu, vill jag bara säga att sedan jag skapade denhär bloggen har jag känt mig lite lättad i min svårasituation,i min sjukdom, bland mina syndrom. på något sett är detta lite terapi för mig. vet inte vad det kan bero på men tror det är för att just jag, nedtrycka bella får ordet. så ska inte va negativ alls i mitt bloggande, bara ibland då jag vill dela med mig av mina tankar då...men då är ni ju såklart inte tvugna att läsa det. well.ska fortsätta kämpa genom ett ångestfylld situation, och vänta tills jag blir frisk. för allting blir vell alltid bra tillslut, och är det inte bra så är det inte slut än. den ska jag tänka på när jag är nära på att ge upp hoppet. ja detta är långt ifrån lätt. det är djuptdeprimerande. finner ingaord för smärtan och jobbigheten och slitandet. måste bara säga att jag endast kände för att skriva av mig...sånna här liknande texter kryllas det av i mina dokument.....skriver av mig himla mycket vilket är rätt skönt men enbart för stunden....nu vet ni iallafall, ni som va så enormtduktiga och palla läsa hela denna texten, hur jag mår. känns osäkert att gå ut med det i bloggen, men fine thats my situation. thats me rightnow. jag har fått en depressionsjukdom likaså som folk kan få cancer eller vilken jävla sjukdom som helst. samma sak fast olika saker. a ni hajjar. och säg inte nu; ryck dig i kragen förfan och sluta deppa. för dethär är ingenting som JAG kan göra någonting åt..bara kämpa och slita och försöka stå emot min ångest vilket aldrig riktigt funkat. den nyttan jag får göra och kan göra är att fortsätta kämpa med alla dessa jobbiga tankar i mig som jag bär. nu verker det i fingrarna fan, hehe..godnatt, äntligen ska jag få frihet och slippa lida. pusss hoppas ni mår bra!